”Jag behöver inte kompromissa”

Björn Ceder

Praktik: 1994
Idag: Fotograf, Creative director

Den fantastiska känslan 

Mitt arbetsliv började i uppförsbacke. Det var i mitten av 90-talet och jobb, det fanns knappt. Jag var mer eller mindre fast hemma i mitt pojkrum. Något måste hända. Jag skickade ett brev, proppat med teckningar, som öppnades på Ny reklam.  

Sen ringde det: ”Du kan inte skriva. Men rita, det kan du!” Tack vare brevet, och ett stödprogram för ungdomar från arbetsförmedlingen, blev jag praktikant på Ny i ett halvår och tjänade tusen kronor i månaden. 

Praktiken blev förlängd och Ny betalade en utbildning på Berghs. Sen var min klättring i gång, jag fick stipendium och det flöt på. Jag kommer ihåg den fantastiska känslan när jag insåg att allt jag var duktig på kunde jag jobba med. Helt plötsligt satt jag bakom samma skärm, fast nu som art director. Allt gick så himla fort. Kanske för att det var så himla kul! 

Varken död eller pensionär 

Med åren började suget efter nånting nytt att växa. Ju fler fotografer jag jobbade med, desto tydligare blev min egen uppfattning om hur en bild skulle se ut. Jag fick möjligheten att under tre månader bo i New York och där tog jag en massa porträttfoton, framför allt av svenskar vars öden hade fört dem dit. Det blev första steget till att jag idag frilansar som fotograf. Jag tänkte för mig själv: ”Kom igen, du är varken död eller pensionär. Kör!” 

Att bo i en mindre stad som Jönköping och samtidigt sikta mot de större sammanhangen, nationellt och internationellt, kräver sin tid och framförallt sitt engagemang. Trots dilemmat kan jag känna att jag lyckats med det. Det är jag lite stolt över. Jag behöver inte kompromissa. Och det har varit min ambition hela tiden.